Många av oss har ju sett ransoneringskort. Men hur användes de?
Alla svenska medborgare fick ett ”Personkort”. På kortet finns plats för namn, födelsedatum, yrke och adress. För att inte någon skulle få två kort användes mantalslängden som grund. Varje hushåll fick skriva en s.k. hushållslista med rekvisition av personkort. Denna rekvisition lämnades till kristidsnämden i respektive mantalsskrivningsort. När personkorten skulle hämtas, fick mottagaren kvittera dem på hushållslistan. De första personkorten delades ut i augusti 1941 och var förbrukat efter ungefär 3 1/2 år. Detta kort omfattade 36 kuponger. I maj 1945 ersattes det av ett nytt kort ”Personkort 1945” som hade 30 kuponger. Dessa kort användes bland annat som legitimationshandlig, då identiteten behöves styrkas. Men huvudsyftet var att kontrollera tilldelningen av inköpskort (ransoneringskuponger). Då man hämtade inköpskort, avskiljes en viss kupong från personkortet. En enkel och effektiv form av kvittering.
Till exempel:
Husshållsmedvurst, 100 poäng
Falukorv, 75 poäng
Varmkorv, 0 poäng (undrar vad den innehöll)
Isterband, 60 poäng
Några exempel:
Manskläder Kavaj+väst+byxa, 45 poäng
Överrock, 40 poäng
Damkläder Kappa, 34 poäng
Klänning, 6 poäng
Småbarnskläder:
Kappa, 7 poäng
Overall, fodrad, 10 poäng
Tobak och kaffe- ransonering började den 27 maj 1942 och även vid tobaksransoneringen tillämpades ett poängsystem, i huvudsak baserat på råvarukvantiteten i de olika produkterna. Man sammankopplade tobaksvaror och kaffe. Den som tog ut tobakskort fick avstå en viss del av kafferansonen. Rätt att erhålla tobakskort tillkom män, födda 1924 eller tidigare och kvinnor födda 1922 eller tidigare. Allt eftersom nya årsklasser under ransoneringens gång nådde samma minimiålder, utvidgades rätten till dessa. För kvinnor samt för de bägge lägsta årsgrupperna bland de kortberättigade männen gällde korten endast för halva den kvantitet, för vilken övriga män kunde erhålla inköpskort. Halva inköpskortet för tobak kunde också användas, varvid den del av kafferansonen, som skulle avstås, reducerades i motsvarande mån.
De olika typerna av ransoneringskort, Inköpskort. Börjades att delas ut i oktober 1939. Inköpskort A kallades även ”Beredskapskort”.
På kortet framgår inte vilka varor som det ska användas för. Varuslag, kvantitet och tidsperiod meddelas först då ransoneringen sattes igång. Vanligen sades det i radio eller skrevs i dagstidningar. Det fanns även ”Röda kortet” som förekom i fyra olika typer, beroende på att tilldelningen av mjöl och bröd samt matfett är olika med hänsyn till konsumentens ålder. ”Gröna kortet” fanns i tre utförande, avsedda för olika åldersgrupper.
Då det gällde brödkuponger, kaffebröd, franska bröd m.m. så måste konsumenten ha möjlighet att köpa små kvantiteter åt gången. Inköpskupongen för bröd hade en relativt hög valör. Därför fanns det möjlighet att få tillbaks inköpsrätten på den del av inköpskupong, som inte går åt för inköp. Så kallade växlingskort. Ett sådant motsvarar en helkupong på inköpskortet och omfattar 25 rutor. Varje ruta motsvarar alltså 1/25 av den kvantitet, som kan köpas på en av inköpskortets kuponger. Då kunden gör ett mindre inköp av bröd och lämnar en inköpskupong, får han tillbaka ett växlingskort, från vilken handlanden klippt bort så många rutor, som motsvarar inköpet. Detta växlingskort kan kunden sedan utnyttja vid kommande inköp i samma affär. Växlingskorten kan alltså betraktas som ett bevis till kunden på ett kupongtillgodohavande i affären. Växlingskortens giltighetstid var inte begränsat till den ransoneringsperiod, under vilken de utlämnades. Det fanns även växlingskort för köttvaror. Dessa motsvarade en halvkupong på inköpskortet och var 40 rutor á 5 poäng.
Livsmedelskort med lägre valör än inköpskupongerna användes på restauranger och andra näringsställen. Restaurangkort för bröd omfattar 25 kuponger och erhålls i utbyte mot en halv inköpskupong för bröd, lika för matfett. För köttvaror erhålls ett restaurangkort med 20 kuponger mot en inköpskupong på 200 poäng. Restaurangkort för ägg, omfattar 4 kuponger, var och en motsvarande ett ägg.
Utbyte av inköpskupong mot restaurangkort sker på näringsställena, som från början har ett lager av dessa kort, sedan får de detta förnyat mot redovisning av de mottagna inköpskupongerna. Restaurangkort var inte bundna till ett speciellt näringsställe, utan gällde över hela landet.
Dessa löpte tidsmässigt parallellt med inköpskorten. Om det under en ransoneringsperiod gäller fyra kuponger för matfett, så gäller under samma period en kupong från tilläggskortet, med samma nummer som någon av de fyra från inköpskortet. Tilläggskortens kuponger har samma valör som kupongerna på inköpskorten. De vanligaste tilläggskorten var mjöl, bröd, matfett, köttvaror, textilvaror samt tvätt- och rengöringsmedel. Halvkupongkort. Dessa fanns för de flesta ransonerade livsmedlen. Det är en talong med en kupong med samma inköpsvärde som en motsvarande halvkupong på inköpskortet.
Militär personal, som erhåller full kost av försvaret, fick under militärtjänsten själv använda sina ransoneringskort för kaffe, tobak, textil- och skovaror. Men skulle vid inryckningen lämna övriga ransoneringskort till förbandschefen. Han förvarar korten och återlämnar dem vid tjänstgöringens slut. För att militär personal ska ha möjligheten att äta på markan och andra matställen, erhåller varje man s.k. militära fritidskort. Vid kortare tids tjänstledighet fanns det särskilda militära inköpskort för bröd, matfett, köttvaror och socker. Varje sådant kort omfattar en halvkupong.
För restauranger, industrier m.m. Berättigar till inköp av en viss mängd varor inom fastställd tid. Den på licensen godkända mängden kan köpas ut i olika poster, varvid handlanden varje gång på baksidan av licensen gör anteckningar om uttaget.
På detta klistrade handlaren upp kupongerna som kunderna lämnade in. Redovisades senare till Kristidsnämnden så att handlaren fick tillstånd att ta in mer varor.